SKALA 1O !!

Fruktansvärd jävla smärtsam dag har det varit! Dagen började okej och jag trodde snarare att det var lite träningsvärk jag hade från gårdagens utredning. Jag gick upp, åt frukost och åkte till stallet längtande efter en en uteritt i den fallande snön. Jag tar ett kliv ur bilen och där blir jag stående l ä n g e ! Det bara högg till i ryggen och jag kunde inte röra mig, varje försök till att röra mig gjorde djävulskt ont och nervsmärtan går inte att beskriva. Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller ringa någon. Jag kunde till slut ta mig från bilen mot stallet, s a k t a.

Jag blir alldeles gråtfärdig och tappar allt hopp om mänskligheten och framtiden. Är det så här jag ska ha det???? Jag ska alltså ha så här ont nu varje dag så länge utredningen håller på, och kände ännu länge? Kan ingen bara hjälpa mig istället? Få mig bra? Istället för att tvinga mig att göra saker dom vet att jag blir dålig av, bara för att dom måste se det med deras egna ögon.

Jag överlevde stallet efter ett par timmars gråtande och tänkande "snart är det över, snart är det över". Tur att jag var ensam i stallet största tiden... Det är hemskt att vara bland människor när det blir sådär för jag vill ju be om hjälp, dom vill hjälpa mig men det är meningen att jag ska klara det själv. Jag ska gå där och vilja ramla ihop av smärta varje steg. Det gör så ont att jag inte vill gå framåt. Jag vill så gärna sätta mig ner och gråta men jag klarar inte ens av att sätta mig ner. Jag bara står där....

Jag kom hem vid fyra, tog en tablett, somnade och vaknade nu (6 timmar senare)...... Och jag har fortfarande så ont att jag knappt kommer ur sängen, inte får av mig kläderna och är så ledsen över min situation... så ledsen! Jag vill ju verkligen.