NÄRA DÖDEN UPPLEVELSE !!

I onsdags var jag i stallet tidigt på morgonen och nu efteråt önskar jag att jag hade legat kvar i sängen istället för att jag skulle hinna ta en uteritt. Vi tänkte ta en lugn uteritt i skogen och bara ha det mysigt. Tyvärr finns det trafikanter i området som inte borde ha körkort...

Ridandes på en grusväg av den smalare varianten (p.g.a snövallarna på sidorna) ser vi på håll att det kommer en mötande bil. Jag och Raffe ställer oss så långt ut på vägkanten som det går utan att vi skulle behöva gå ner i diket. Denna mötande bil saktar inte ner farten som troligtvis låg på 60 km/h (kanske mer!) utan har väl i tanken att köra förbi oss i den farten. När bilen är några meter från oss blir Raffe rädd och ställer sig med huvudet in mot vägen och bilen måste då slänga sig på bromsen för att inte köra på oss. Bilens däck låser sig av bromsningen och får en lång stoppsträcka. När bilen är nära att köra på oss slänger sig Raffe istället ner i det snöfyllda, djupa diket där hans framben inte får något fäste utan faller hela vägen ner i diket. Hela Raffes framdel försvinner alltså ner i diket, han stället sig på nacken med rumpan upp i luften och jag flyger som en vante över halsen på honom och gör själv en kullerbytta.

Min första tanke när han faller ner i diket och hamnar på nacken är att han skulle bryta den. Sen blir jag rädd att han ska bryta ett ben. Och mitt när jag är i luften tänker jag att det kommer göra väldigt ont i min rygg när jag slår ner i marken. När jag slår i marken blir jag rädd att jag ska få Raffe över mig, att han ska slå över i en kullerbytta och hamna på rygg med mig under i det djupa diket... Under tiden jag själv försöker komma upp ur diket ser jag hur Raffe också försöker ta sig upp på något sätt. Det slutar med att han får krypa på knäna upp till grusvägen för att ta sig upp. 

Går denna kvinna ur bilen för att se hur jag mår? NEJ! Hon sitter kvar redo att fortsätta köra och bara  kollar på. Jag är inte en person som blir arg lätt och jag har svårt att ställa mig och skälla ut en människa, speciellt någon jag aldrig har träffat. Men så arg som jag blev när vi väl kommit på benen och jag såg att Raffe verkade okej.... SÅ arg har jag aldrig blivit i hela mitt liv. Det måste ha väckt någon modersinstinkt för jag blev så rädd att det gick över i ilska. Efter att jag slängt upp bildörren och skällt ut denna kvinna till punkt och pricka, då släppte den värsta chocken och jag blev jätteledsen. Jag var så rädd att Raffe skulle skada sig och att jag skulle behöva ta bort min stora bebis :( Det var verkligen en hemsk upplevelse och jag vet inte om jag vågar rida ut längre.