Igår kväll när jag skulle lägga mig kände jag att jag hade aningen lite ont i ryggen, inte alls mycket men lite grann. Jag smörjde med voltarenkräm och tänkte att det skulle gå över till morgonen. Men i morse när jag vaknade var det värre än värst! Jag kom knappt ur sängen och när jag väl kom ur sängen så tog jag mig ingenstans. Jag gjorde så fruktansvärt ont när jag försökte röra mig så jag blev bara ståendes blickstilla. Även när jag stod alldeles still gjorde det ont och jag visste bara inte vart jag skulle ta vägen. Jag plockade i mig varenda stark tablett jag hade i huset och hoppades att det skulle släppa. Efter 3 timmar stod jag inte ut längre och fick ringa efter en ambulans. Jag visste att dom antagligen inte skulle kunna göra nått åt själva problemet men jag var tvungen att få starkare smärtlindring omedelbart och eftersom det var noll chans att jag skulle kunna ta mig ut och sätta mig i en bil var ambulans det enda alternativet för att ta mig till akuten.
Det enda jag hade i tanken under dessa tre timmar var smärtskalan dom alltid pratar om. Hur pass mycket smärta man har från 0-10, där 0 är ingen smärta alls och 10 är värsta tänkbara smärtan. Och jag bara skrek i huvudet på mig själv "10!!! 10!!! 10!!!". För det var nästan så jag ramlade ihop av smärta när jag försökte röra minsta lilla muskel, om så bara för att titta åt sidan med huvudet. Usch och fy!
Nu är jag hemma igen med lite nytt i medicinskåpet och ska ta det lugnt ett par dagar och hoppas att det går mot det bättre. Jag är så trött på att ha ont och det tar så mycket på psyket att få bakfall hela tiden och att få börja om.
Måste bara tacka gud för min fina sambo som följde efter och var på plats på sjukhuset innan ambulansen. Han höll min hand hela tiden och gick till och med iväg och köpte kulglass som han matade mig med! Han försökte tidigare på förmiddan att få i mig nån mat men jag hade så ont att inte ens jag som är världens matvrak kunde få i mig en enda tugga. Kändes dock lite lustigt att det inte längre var mamma som följde med som hon gjort under mina 20 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag hoppas skriver din kritik på ett sånt sätt som du själv skulle vilja få den. Om du skickat en fråga ska jag försöka svara på den så snabbt som möjligt.
Det är inte alltid jag skickat svaret till din blogg/mejl så titta gärna in på inlägget igen för att läsa ditt ev. svar.
Tack / Sofie & co