Kära bloggen, även om det inte är mycket i mitt liv just nu så känns det som det. Det känns som att jag slits åt två olika håll - drömmen och verkligheten. Den där drömmen om att kunna gå upp på morgonen och leva det där normala livet. Verkligheten därimot säger något helt annat och det visar sig för mig hela tiden. Visst, man kanske inte alltid vill leva normalt men nån gång då och då kanske?
Jag lägger ner all min energi på att tänka på sånt jag inte kan göra och oroa mig för om jag kommer att bli sämre. Och tro mig, jag behöver all energi jag kan få för att orka gå upp ur sängen. Framför allt positiv energi och positiva själar i min närhet. Ibland ligger jag bara kvar i sängen... bara för att det inte finns någon mening att gå upp. Vad ska jag upp o göra när det ändå bara gör ont?
Jag tror att det som gör mig mest ledsen är att varje gång jag möter på en läkare säger den åt mig att sluta med hästar innan det är för sent. Inte nog med det är det ofta folk i min närhet påpekar samma sak och det hugger till i hjärtat varje gång. Jag vill inte veta! Det där skämtet jag kommer med, det där leendet jag ger er är för att jag är rädd. Jag känner själv hur jag rider sämre och sämre för varje vecka som går men jag klarar inte av att sluta.
Det känns som att min kropp håller på att lägga av och ju mer jag försöker fysiskt desto värre blir det psykiskt.
Usch vad är det som gör att du "borde" sluta då? :/
SvaraRaderaJasmine: Tyvärr ramlar jag av ganska ordentligt alldeles för ofta och varje gång åker jag på hjärnskakning. Nu dom senaste gångerna jag ramlat av har jag också svimmat av och dessutom fått minnesförlust. Det är inte alls hälsosamt att få hjärnskakning 7-8 gånger om året och för varje gång blir det värre. Läkarna råder mig till att seriöst ta en funderare och försöka hitta en annan "hobby" för dom är inte säkra på om jag klarar av ett fall till.
SvaraRadera