Jag vet att det är totalt uttjatat på bloggen men jag kan inte göra nått åt det. Sorgen är obeskrivlig och jag saknar honom nästan mer nu än vad jag gjorde efter att han försvann. Varje dag blir jag påmind om vad jag inte längre har och det äter sakta upp mig inifrån. Varje gång jag möter en situation som är svår att ta sig ur tänker jag alltid "det här hade Trollet klarat" eller "så här hade Trollet aldrig gjort". Det är så fel att jämföra alla andra hästar med Trollet för dom kommer aldrig ha en chans mot honom. Han var en väldigt speciell häst och det vi hade var minst sagt magiskt.
Jag var så stolt över min lilla häst och det vi gjorde. Jag kunde prata i timmar om det vi hade och vilken känsla jag hade när jag var med honom. Jag skulle aldrig någonsin sätta honom i skuggan för någon eller något i hela världen.
Och jag hatar att han inte längre finns där när jag är ledsen. Och jag hatar att jag inte kunde rädda honom. Om det hade funnits något jag hade kunnat göra för att han hade fått leva hade jag gjort det. Han var för mig värd alla pengar i hela världen och jag hade inte tvekat en sekund för att ge bort allt jag hade för att ge honom sitt liv. Men det gick inte....
Men mest av allt hatar jag att jag inte känner samma sak för Raffe. Han är så fin och jag vill så gärna känna det där som jag gjorde med Trollet, fast med honom. Men jag och Raffe har inte det där fina och magiska. Vi har bara... det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag hoppas skriver din kritik på ett sånt sätt som du själv skulle vilja få den. Om du skickat en fråga ska jag försöka svara på den så snabbt som möjligt.
Det är inte alltid jag skickat svaret till din blogg/mejl så titta gärna in på inlägget igen för att läsa ditt ev. svar.
Tack / Sofie & co