VILL JAG INTE BLI FRISK?

Jag är glad att jag har folk runt omkring mig som förstår hur jobbigt det är för mig att hålla mig borta från hästarna, i alla fall hästträning av alla slag. Jag får se, känna på dom och känna lukten av dom men inte mer än så. Hästarna är som en drog för mig och utan dom känner jag mig tom, vilsen och som att jag inte har nått syfte i livet.

Jag skulle helt klart kunna jämnföra hästar med t.ex. cigaretter eller alkohol (eller vilket beroendeframkallande ämne som helst). Tänk dig att du lägger ett paket cigaretter på köksbordet och ber en rökare vara i detta kök ett par veckor men utan att få röka. Rökaren får kolla på cigaretterna, känna på dom och lukta på dom men inte röka dom. Ungefär så är det för mig och mina hästar! Dom står utanför mitt fönster, jag vaknar och hör dom gnägga på nätterna, jag får klappa på dom, lukta på dom MEN inte göra nått med dom.

Det är bara några veckor, vill du inte bli frisk? Jag har inte ridit sen jag fick reda på att jag inte bör rida på ett par veckor till, d.v.s sen mitt besök med sjukgymnasten. Men jag har provat rida efter min operation, det erkänner jag ju. Och det är klart att jag vill bli frisk, men jag vill inte behöva välja bort hästarna, inte ens för en dag!

Sen finns det dom människor som anser att vilken vettig människa som helst skulle kunna hålla upp om man ville läka och bli frisk. Denna person skulle jag vilja tro aldrig någonsin har älskat något riktigt mycket eller någonsin känns ett starkt beroende av något. Klart man klarar av att hålla upp, men hur länge och hur jobbigt det blir är svårt att säga? Om man lever för att vara bland hästar är det en otrolig börda att inte få hålla på ordentligt med dom under en längre tid. Det är säkert lättare för någon som inte bor med sina hästar utanför fönstret eller som fysiskt sett faktiskt inte klarar av att ta sig ur sängen alls. Men jag tar mig ur sängen och jag kan ta mig upp på hästryggen.