EN DAG UR MITT PERSPEKTIV

En dag ur mitt perspektiv....

Det var precis vindstilla och inte ett ljud hördes efter att jag stängt ytterdörren. Det knarrade så där mysigt under fötterna när jag gick i snön mot stallet för att hämta grimman. En dåv gnäggning hördes från lösdriften och inte långt efter tittade ett huvud ut med spetsade öron mot mig. Det var inte tidigt, men Raffe hade den där morgonblicken då han knappt orkar hålla ögonen öppna. Jag antar att jag störde mitt i lunchtuppluren.

Den mjuka, långa pälsen trängde in i borsten och jag stod länge i stallgången och bara njöt över att få vara nära honom. Att känna lukten, höra hans andetag och känns hur mitt hjärta slår i takt med hans. Sadeln med schabraket som har mitt namn på passar så fint på honom även om det inte syntes under det blåa ländtäcket. Beslutångesten växte när jag skulle välja vilket träns jag skulle ha men till slut blev det sidepullen som övervägde och tyglarna lades över halsen. Halsen med den långa, mjuka manen som jag precis sprayat full med pälsglans i.

Dom där första stegen efter att jag suttit upp... Känna hur hela hästen blir som en boll och börjar arbeta trots att jag håller längst ut på dom mjuka gummityglarna. Än en gång få höra det där knarrandet under mig och bara få blunda och lyssna. Hästen frustar och jag kan känna hur varenda muskel arbetar och Raffe bara väntar på att jag ska säga nått.

Det glittrar i snön av solen som skiner, det är precis nollgradigt och rådjuren står på fältet och letar efter mat. Jag kortar tygeln bara något och Raffe reagerar direkt. Jag lägger tygeln lite mot halsen, trycker lite med knät och han går omedelbart sidleds. Jag höjer händerna lite och känner hur bakbenen trampar allt länge in under honom. Jag bara sitter där, njuter av livet och känner mig fri.

Men sen blir jag kommer det.... den där ständiga smärtan som förstör allt. Redan när jag ska ta på mig dom där mountain horse skorna och behöver ta ett djupt andetag för att jag vet hur ont det kommer göra att böja mig ner. Få dåligt samvete när jag inte alltid kratsar hovarna för att jag inte klarar av att böja mig ner till dom. Bita mig själv i tungan när jag ska behöva lyfta den där sadeln för att den väger så mycket att det gör ont. Behöva använda en pall för att komma upp för att jag att göra uppstigningen så smärtfri som möjligt. Varenda av dom där underbara stegen på Raffe känns som en kniv i ryggen. Det känns... och det gör så ont i mitt hjärta när jag inte klarar av att göra det underbaraste som finns på hela jorden utan att det ska göra ont.

En dag ur mitt perspektiv..... Ta hand om era kroppar och uppskatta erat liv utan smärta....